Häromdagen var jag och barnen ute på vandring på en led i bokskogen utanför Varberg. Det var efter vilda protester som vi åkte dit. Jag mer eller mindre tvingade dem. Väl där hade de hur kul som helst med spontanlek och upptäcktsfärd. På vägen hem var stämningen hög och det var inte en tyst stund.
En god vän berättade samma sak. Han tog barnen till ett sommarkollo och det var allt annat än vad de själva ville. När han sedan hämtade dem så berättade de på vägen hem att det var det bästa de gjort. Varför blir det såhär? Jag kan själv vittna om fantastiska stunder efter att jag forcerat mig själv över en tröskel. Vi människor har behov av att släppa på det kontrollerbara och planerade. Det finns en längtan efter en ”thrill” och att vara i ett momentant flöde. Ibland är det bara att följa Einsteins devis att ”nothing happens until something moves”.
Det finns en magiskt vacker natur som de flesta av oss tyvärr inte upptäcker. Lugnet som infinner sig, sinnesron. Kontrasten mot slavandet under mobiltelefonen kan inte vara större. Man kan tro att trädet eller klippan bara är ett träd eller klippa, men vi är verkligen ett med naturen. Busken utanför fönstret, fågeln som som sitter i busken och jag som tittar ut genom fönstret hänger alla ihop. Vi är inte objekt med en distans emellan. Livet är storslaget.
