Man skulle kunna beskriva kroppen som en stödfunktion till själen. Men dess betydelse ska inte reduceras till betydelselös. Kroppen är själens tempel. Om vi låter templet förfalla kommer inte själen att få frid. Det motsatta gäller också. Kroppen kommer att reagera på en själ som inte är fridfull. Kroppen är på så vis själens instrument. Det är en långsam process, d.v.s. krämpor uppstår inte direkt själen blir orolig och försvinner inte direkt själen är lycklig.
Fokusera på att blicka inåt. Världen finns inom dig, inte utom dig. Men glöm inte bort att ta hand om ditt tempel. Motionen har alltid fallit sig naturlig för mig. Gällande kosten har jag däremot relativt nyligen påbörjat en nyfiken reflektion som lett till att jag t.ex. dragit ner på köttkonsumtionen.
Det handlar inte om att tvinga sig till avhållsamhet i olika former. Att plåga sig själv är bara ett skenbart sätt att nå sinnesfrid (även om man kan behöva lida när man gör en omställning). Något bultande kommer att finnas där inom oss hur mycket vi än försöker ”rena” oss. Men näringen har kanske varit obalanserad mellan tempel och själ. Templet mår bra av mer näring till själen och själen mår bra av en näring till templet som kanske är annorlunda i både typ och storlek. I någon ände behöver man börja och då upptäcker man att själen och templet samverkar. De är inte två separerade väsen och det blir en positiv spiral.
