I en massa sammanhang hör man talas om att sätta upp mål. Det gäller individer såväl som företag. Men mål är lurigt. Ett mål innebär att vi lägger ögonen på något där framme, vi söker efter något. Vi tänker på det sökta och blir besatta av målet.
Om vi istället för att söka tänker i termer av att finna så betyder det att vara fri utan mål. Man står då öppen åt alla håll. Då undgår vi inte skatterna som finns framför näsan på oss. Dessutom tenderar vi att uppfyllas av en tomhet när vi nått det där målet vi satt upp. Det bottnar i betraktelsen av livet som en resa snarare än som en dans.
Men jag kan ändå använda ordet mål för att beskriva ett tillstånd som jag strävar efter i livet. Ett av mina personliga livsmål är att nå ett tillstånd av sinnesfrid.
Då kommer vi osökt in på vägen. Vägen. Den fascinerande vägen. Vägen är målet, eller målet är vägen, säger någon. Kanske ska vi inte fokusera alls på mål utan enbart på vägen. Vi planerar och kontrollerar ihjäl oss, bokstavligen talat, snarare än att lägga vägen medan vi går.
Vägen kanske går via att tjäna andra, att ha ena ögat på sina drömmar och det andra på livets fantastiska helhet mitt framför ögonen eller att göra släppet och bli ett med världsflödet. Vad vet jag. Vi behöver alla gå vår egen väg.
