Förälskelse ska inte blandas ihop med kärlek. När vi blir förälskade ser vi egentligen inte den andre. Det vi ser är våra egna projektioner, eller projiceringar, på den andre. Vi vill att den andra ska vara på ett visst sätt men förr eller senare kommer denna bild att ersättas av verkligheten, d.v.s. illusionen om den andre ersätts med den riktiga personen. Då tar också förälskelsen slut. Förälskelsen innehåller alltid ett timglas där sanden förr eller senare rinner igenom.
Det finns ett uttryck som säger att ju större ensamheten är, desto större blir förälskelsen. För att fylla tomheten inom oss blickar vi utåt istället för inåt. Vi lägger vår lycka i händerna på en annan person. Denna person täpper igen hålet och allt är fantastiskt. Helt enkelt eftersom vi så gärna vill att allt ska vara fantastiskt. Önskan blir så stark att vi ser vad vi vill se. Tills en vacker dag…
Kärlek är något annat än förälskelse men också något som jag har oerhört svårt att sätta ord på. Jag känner att kärlek är det största värdet i livet. Den är villkorslös och kan inte jagas. För att återknyta till förälskelsen som en projektion och illusion så är kärlek istället att verkligen se den andra i fullt dagsljus och utan smink. Och ”trots allt detta” hänföras av, vilja utforska och offra sig för den andre.
