Ödet låter oss ibland springa på en person som vi har själsliga band till. Det händer inte ofta, men det händer. Då känner man livet i sig och det känns som att ha kommit hem. Närvaron är total och det finns en känsla av upprymdhet. Man känner en trygghet och tar av sig masken eftersom man vill vara ”naken” med den här personen.
Dessa människor, som vi har själsliga band till, guidar oss inåt oss själva. In i hjärtat och in i vår själ. In i vårt innersta väsen. Men hur vackert det än är kan det vara en väldigt jobbig process. Vi kommer inte undan utan den andre ser rakt igenom oss. Genom speglingen i den andre möter vi oss själva djupare än någonsin. De mörka vrårna inom oss bli belysta och rädslor bubblar upp. Vi kan försöka snacka bort saker och ting men det sanna och innerliga har en sådan oerhörd styrka jämfört med tankens kraft.
Att möta en människa man har själsliga band till är en gåva. Hur mycket det än kan smärta är det vägen till inre växande. Kanske är denna person den viktigaste du möter i livet. Anledningen är att du ”drabbas” av ett uppvaknande och ser de murar du byggt upp av rädsla. Murar som behöver rivas för att din fulla potential, ditt innersta väsen och ett kärleksfullt liv präglat av sinnesfrid ska få möjlighet att blomstra.
