Ibland är det soligt, himlen är blå och vinden har tagit paus. En annan dag är det regnigt och blåsigt. Det känns som en grå degmassa hela dagen och man undrar om det verkligen finns någon sol. Hur kan det skifta så ofantligt och så snabbt? Jag vet inte. Inte heller försöker jag förstå det. Jag försöker acceptera det.
Texten till låten ”Svag” som Victor Leksell sjunger är fin:
Visa dem hur stark du är
Låt dem aldrig se dig fälla tårar
Det är så jag växte upp
Var bara en man och ta det
Allting är okej om någon frågar
Det är så det vart för mig
Jag sitter på en restaurang i Göteborg och tittar ut genom fönstret. Ett par kommer gåendes med barnvagn och skrattar tillsammans. En man går med målinriktade steg samtidigt som han är inne i ett telefonsamtal. En kvinna är ute på en löprunda mitt i stan. Det myllrar utanför fönstret medan jag känner mig låg på insidan. Jag är i ett vakuum och känner att jag inte är sammankopplad med världen.
Men när jag sitter i bilen på E6:an på väg hem känns det ändå OK. Allt är som det ska. Jag är där jag är just nu av en anledning.
När ångesten kommer och varenda en av våra 100 000 miljarder celler skriker av tomhet och ensamhet, försök att inte fly. Stanna i det jobbiga. Rusa inte in i en aktivitet eller in i famnen på någon annan. Vad lär jag mig av ögonblicket och vad blir egentligen bättre om jag springer och gömmer mig? Tänk istället: Det här kommer också att passera. Tro mig, jag vet.
