Jag sitter och tittar ut genom fönstret. Bokhäcken är fortfarande grön men i bakgrunden börjar hösten visa sitt färgsprakande ansikte bland diverse träd och växter. Jag häpnar av vördnad inför världen. Ofta hamnar jag på divanen i soffan och blickar snett utåt samtidigt som jag gör den inre resan. Divanen och bokhäcken med bakgrund har kommit att bli en trygg plats där allting är stilla.
Ingen kan övertyga mig om att vi lever i en värld som definieras av atomer och att 1 + 1 = 2. Däremot har vi nytta av olika naturvetenskapliga modeller för att beskriva världen i olika sammanhang. Men det finns något så mycket större, något vi bara kan ana, som istället för naturvetenskapens nyttiga delar består av den värdefulla helheten. För att se den gäller det att tro, d.v.s. omvänt mot naturvetenskapens motto: jag tror det när jag ser det.
Efter frukost i form av havregrynsgröt, en macka och två muggar kaffe blir det en promenad förbi åkrar och jordgubbsfält till Blixtorp och tillbaka. Solen skiner och luften är frisk. Väl tillbaka läser jag ut boken jag är inne i just nu.
Under eftermiddagen blir det en sväng till gymmet. Det är härligt att i lagom dos vårda om själens tempel. Men livet innehåller också vardagssysslor och det blir både damning och dammsugning.
Dagen avslutas med ett långt fint samtal med en god vän som har det jobbigt i sin relation. Det är ett privilegium att få lyssna på känslorna och tankarna kring det som är kämpigt. Sent om sider stupar jag i säng och somnar nästan direkt.
