Man brukar ju prata om arv och miljö. Arvet är oskyldigt och kärleksfullt. Barn lever i det momentana flödet med bara nuet och känslan/intuitionen som styråra. I ett antal år.
Sedan händer något. Trots att vi fortfarande är barn, börjar vi undra vad andra ska tycka om oss. Tankarna börjar ta plats på bekostnad av känslan. Hade det blivit så om miljön varit annorlunda? Miljön, via samhällets normer, premierar tankarna. Dels lever vi ett samhälle som präglas av tävlan och dels är logik något som värdesätts.
De flesta av oss lever, sett till det yttre, som fria människor även om det såklart finns strukturella bojor i form av t.ex. rasism och ojämställdhet. Emellertid sätter vi bojor på oss själva i vårt inre. Vi behöver dock inte slava under normerna i samhället. Det går att bryta sig fri och gå sin egen väg. Att våga följa sin känsla, som man många gånger inte kan förklara (logiken…), är oerhört befriande.
