Att vara själv är inte samma sak som att vara ensam. Att inte behöva folk och aktiviteter runtikring sig hela tiden utan att istället kunna göra den inre vandringen är en styrka. Men var femte människa som dör på sjukhus i Sverige dör ensam. Varje månad upptäcks människor som legat döda i sina hem under en längre tid utan att de saknats av någon. Jag känner tydligt en känsla av ensamhet i västvärlden, där Sverige går i bräschen. Känslan bottnar i den ständiga tävlan, att sköta sitt eget och ta sig till ”toppen”.
Liberalismen härjar, vi jagar efter den där fantastiska självständigheten. Självständighet målas upp som det högsta idealet. Att vara oberoende är att vara stark och klara sig själv. Då är man fri och hamnar inte i ett maktunderläge eller i skuld till någon. Så skulle ett samtal på robotarnas årsmöte kunna se ut. Och precis dit är vårt individualistiska samhälle på väg, ett samhälle där alla är utbytbara.
En levande och genuin människa däremot, som lever inifrån och ut, vill inte vara oberoende och frikopplad. En sådan människa vill spinna små trådar och förstärka nätverket mellan människor samt djur och natur. Ingen är oumbärlig men vi är samtidigt allihop oersättliga. Vi är subjekt och inte objekt. Tillsammans utgör vi en färgsprakande värld. Det är en styrka att vara beroende av andra, inte en svaghet.
Vi lever i en tid då vi är mer uppkopplade än någonsin. Vi kopplar upp oss mot nätverket, det där gigantiska nätverket vid namn Internet som sträcker sig över nästan hela jordklotet. Men ändå är ensamheten så utbredd. Istället borde vi koppla upp oss på det mänskliga nätverket, det som sammankopplar alla människor. Uppkopplingen finns, men den finns inte utanför kroppen utan inom oss.
