Statistik från Socialstyrelsen visar för första halvåret 2020 i Sverige:
- 14 000 döda i hjärt- och kärlsjukdomar
- 11 600 döda i cancer
- 5 552 döda i covid-19
Läkartidningen skriver att medianåldern för de som dött i covid-19 är 84 år. En stor andel av de avlidna visar sig ha underliggande sjukdomar.
Om vi nu blickar på Socialstyrelsens statistik gällande antal döda per 100 000 invånare i Sverige så ligger den siffran för vecka 1-50 på 893. Denna siffra är identisk med motsvarande siffra för år 2015. Dödligheten var alltså samma år 2015 (utan covid-19) som år 2020 (med covid-19).
Betrakta nu bilden från Statistiska centralbyrån (SCB) med antal döda per år i Sverige mellan år 2000 och 2019. År 2002 var det strax över 95 000 döda med en befolkning på 8,94 miljoner. Motsvarande siffra år 2019 understeg 89 000 med en befolkning på 10,3 miljoner. Antal döda år 2002 blir då 109 000 omräknat i befolkningsmängden år 2019. Således är variationen i antal döda per år betydande. Går vi ännu längre tillbaka i tiden, till år 1993, blir antalet döda, omräknat till 2019 års befolkningsmängd, ca 115 000. I år kommer vi som jämförelse inte nå upp till 100 000. År 1993 härjade en elak influensaepidemi (!) vilket delvis kan förklara de höga dödstalen. Hur gick tongångarna och åtgärderna då jämfört med nu?
Baserat på ovanstående sticker inte dödligheten just nu ut från den normala variationen. Ändock dominerar covid-19 situationen i världen och världsnyheterna varje dag. Chefen för Förenta Nationernas (FN) världsmatprogram David Beasley påpekar att över 17 000 personer dör av svält varje dag. Detta dödstal överstiger antalet som dagligen dör i covid-19. Vad värre är, svälten pågår hela tiden, det är inte något som slår till ett år eller två. Men den kanske sker i en världsdel vi inte bryr oss om? Vad hade hänt om svälten drabbat västerländska makthavare?
– Historien lär oss att detta inte kommer att bli den sista pandemin och att epidemier är en del av livet, säger chefen för världshälsoorganisationen (WHO) Tedros Adhanom Ghebreyesus.
Utifrån de åtgärder mot covid-19 som vidtagits kan man fundera på:
- Kraftiga begränsningar rakt genom hela samhället gällande möjligheterna att umgås leder till att stunder av glädje försvinner och en känsla av ensamhet uppstår.
- Arbetslösheten stiger till följd av åtgärderna mot covid-19. Historien har tydligt lärt oss att arbetslöshet leder till depression som medför ledsamheter såsom dödsfall.
- Att många nu jobbar på distans kan vara positivt gällande att inte behöva pendla. Men att ”träffa folk” via en skärm istället för i verkligheten gör något med oss som människor. Många vittnar om en psykisk ohälsa kring detta.
- Idrottsföreningar stänger ner vilket för med sig att barn och ungdomar, men också vuxna, missar både motion och socialt samspel i mobiltelefonens tidsålder. Kanske kommer det för några också bli en tröskel att komma tillbaka.
- Grupper ställs mot varandra vilket t.ex. blir tydligt när folk vill besöka sina grannländer.
- Trots lärdomar från covid-19-toppen i våras, med efterföljande åtgärder, har det på sistone ändock kommit en ny topp med dödsfall. Vad beror detta på?
- Vad skiljer covid-19 mot andra farsoter som genom historien drabbat mänskligheten? Sjukdomar och annat elände kommer och går, det är en del av livet helt enkelt. Därmed inte sagt att vi inte ska vidta avvägda åtgärder.
- Är det viktigare att visa (politisk) handlingskraft än själva innehållet i handlingarna?
Åtgärderna mot covid-19 innebär konsekvenser. Flera av dessa kan bokföras på minuskontot. Har vi som samhälle haft ett tillräckligt nyanserat och balanserat samtal kring detta?
