En av mina favoritdiktare, Karin Boye, har skrivit följande rader:
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Perioder i livet, som vi upplever som tuffa när vi står i stormens öga, blir många gånger i efterhand något som vi tänker tillbaka på som fulla med liv. Möjligtvis är det ett selektivt minne som spökar, men trots allt tror jag att vi aldrig kan förmå att sätta värde på mat om vi först inte upplevt svält. När vi skrapar knäna i vår ambition att klättra uppför berget är ett levande ögonblick i nuet. Väl på toppen slocknar lågan.
Vi behöver stunder av att bara vara liksom stunder där vi tar steg utan att bottna och inte har en aning om hur botten ser ut. Livet är en pendel där det böljar mellan någon slags ordning och någon slags kaos. Om det blir jämvikt, och därmed statiskt och förutsägbart, börjar förruttnelsen inom oss. Det komiska är att vi alltsomoftast eftersträvar den där tryggheten i form av en partner, ekonomi, arbete, titel etc. som varje dag håller sig inom ramarna för vårt kontrollbehov. Naturligtvis är det fullt naturligt med en grundton i livet där vissa delar ligger fast, men om det inte finns plats för det oväntade kommer heller aldrig den där euforiska känslan att uppstå med värme, nyfikenhet och en kropp som spritter. Istället går livet mot att te sig som ett rakt streck.
Det råder en rädsla för ovisshet samtidigt som vissheten kväver oss. Detta är livet i ett nötskal. Var och en står naken på klippkanten och hör det mäktiga havet brusa. Ingen kan hjälpa dig. Du står där själv i ditt val och det är lika brutalt som det är vackert.
