När jag var liten åkte jag en massa skateboard. Oj vad jag slog mig ibland. Det var skrapsår blandat med djupare sår som kanske gav ett ärr när det läkte ihop. Fysiska ärr har nog de flesta av oss från någon eller några händelser i livet. Men det som inte är lika enkelt är våra sår på insidan.
Hur de inre såren har uppstått är ofta för smärtsamt att ens tänka på, än mindre att ta itu med. Det gör för ont helt enkelt. Risken är att rädslan medför att vi förminskar oss själva. Vi blomstrar inte eftersom vi blockerar oss själva. Världen blir begränsad eftersom en del av den är avstängt område.
Såren kan leda till att vi projicerar jobbigheter på vår omgivning för att förhindra att såret hamnar i dagsljus. Ibland distraherar vi också oss själva och gör saker som vi innerst inne inte vill. I slutändan handlar det om försvarsmekanismer för att förhindra att känna smärtan från såret.
Det kan vara oerhört jobbigt att möta personer man har själsliga band med eftersom man då lätt petar i varandras sår. Inte avsiktligt såklart men den andra personen är en kristallklar spegel och genom den personen lär vi känna oss själva bättre.
Såret går att läka, kanske blir det ett ärr kvar, men det kan vi leva med. Dock behöver vi ha modet att blotta såret och vårda det för att det ska kunna läka. Tröskeln kan vara gigantisk men på andra sidan väntar axlar fria från ett ok.
