Egentligen borde det enklaste i världen vara att vara sig själv. Att vara äkta. Att inte göra sig till. Men varför har vi så förtvivlat svårt att släppa fram oss själva? Då menar jag vårt innersta väsen och att leva livet fullt ut. För det finns ju bara en sann väg, känner man rädsla finns tusen.
Vi lägger band på oss själva. Kanske för att vi slavar under normen i samhället. Vi tar på oss olika masker. Kanske för att vi är rädda för att blotta oss. Hursomhelst börjar allt med att finna oss själva. I djupet av oss själva finner vi oss själva. Nakna. Unika. Men för att få syn på oss själva behöver vi släppa alla distraktioner och våga titta in. Rädslan kan vara stor, men jag tror inte vi vill dö utan att ha tittat efter.
Om vi låter oss själva finna oss själva blir livet också okomplicerat. En liknelse är vad en företagsledare en gång sa:
Här på företaget ljuger vi inte, då slipper vi komma ihåg vad vi sagt.
När vi håller tillbaka oss själva vill gärna vålnaderna komma och hälsa på. Vålnader som plågar oss och gör livet surt. Varför inte göra det stora släppet och släppa fram din innersta natur? Det är så förlösande och härligt. Som en resonansfrekvens då saker och ting svänger i takt och vibrationerna förstärks.
Ibland pratar man om att det läcker mellan in- och utsidan. Om vi istället träder fram som de vi verkligen är finns inget som kan läcka. Insidan är lika med utsidan. Varför inte gå ut i världen och säga:
Här är jag. Ni får ta mig för den jag är med all min enfald, bräcklighet o.s.v.
