Vi lever i ett samhälle där liberalismens vindar blåser. Var och en ska bli oberoende och klara sig själv. Solidaritet, vad är det? Att betala skatt för att jämna ut omotiverade klyftor, och ta hand om varandra, är inte direkt modeordet nummer ett just nu.
Idén om att vara oberoende föder en tanke om att man är svag om man är sårbar. Inget kunde vara mer fel. Det är en oerhörd styrka att våga vara sårbar. När vi är transparenta och nakna med hur vi känner och mår stärks banden mellan oss och omgivningen. Vi inser att vi alla är ett. Igenkänningen, när någon sätter ord på ens egen känsla eller mående, medför att vi kommer närmre varandra.
Det är också skönt att släppa ut det där vi har inombords. Att få göra ett släpp är så befriande. Kärlek handlar ju om att släppa taget, till skillnad från rädsla som handlar om att kontrollera. Detta gäller allt och alla i livet men med en kärlekspartner blir det en slags resonansfrekvens där bådas vibrationer förstärks och det blir intensivare än vanligt. Allt känns naturligt och något annat tillstånd än att vara naken finns inte.
Det där oberoendet innebär att vi distanserar oss, faktiskt från oss själva. Vi blir ett fragment i världen, snarare än en evig vågrörelse med världen inom oss och kontakt med allt och alla. Kanske är det naturligare för kvinnor att vara nakna varför de oftare spinner starkare trådar till varandra jämfört med män som ska klara sig själva.
Vad vet jag? Jag vet bara att jag inte vet. Men jag är övertygad om att solidaritet är rätt och liberalism är fel väg att gå. Har vi dessutom modet att ta av oss rustningen och vara nakna blir världen både mer levande och starkare.
