Sverige har flest ensamhushåll i världen. Därutöver brukar Stockholm beskrivas med epitetet att vara den singeltätaste staden i världen. Men att leva själv är inte samma sak som att vara ensam. I studier som tittar på hur många nära vänner man har ligger inte Sverige i botten. Samtidigt är det förstås inte antalet som räknas utan man ska vara tacksam om man har en enda sann vän som man kan prata med om allt och ingenting. I grund och botten är emellertid den viktigaste vännen oss själva. När vår bästa vän är oss själva finns en grundtrygghet som tål vilka kriser som helst. Från den utgångspunkten kan vi sedan uppskatta allt det fantastiska i livet.
World Values Survey är ett samhällsvetenskapligt forskningsprojekt som studerar värderingar. I ljuset av dessa studier är Sverige inte alls landet lagom som annars är den rådande beskrivningen. Sverige placerar sig istället högst upp till höger på kartan. Längst till höger eftersom vi inte behöver kämpa för att sätta mat på bordet utan kan ägna en stor del av tiden åt självförverkligande. Högst upp eftersom vi är så sekulariserade, d.v.s. religion/tro har inget större utrymme i samhället. Kanske finns det en koppling mellan var Sverige befinner sig på denna karta och att Sverige har flest ensamhushåll.
Förr i tiden såg jag alltid en skilsmässa/separation som ett misslyckande. Nu gör jag inte det längre. Naturligtvis finns det undantag; vissa byter partner som de byter underkläder. Men överlag krävs ett oerhört mod för att gå isär med allt det för med sig. Beslutet har alltsomoftast föregåtts av åratal av tvivel. Karin Boyes dikt som säger att det gör ont när knoppar brister är så oerhört pricksäker.
Vid en skilsmässa/separation är reaktionen från omgivningen normalt sett något i stil med: ”Tråkigt att höra.” Men borde vi inte säga ”grattis till beslutet” istället?
