En gång i tiden funderade jag ibland på skapelsen. Hur har allting uppstått? Den där Big Bang-teorin, kan det verkligen ha varit så? Är det Gud som är skapare? Men sedan några år tillbaka funderar jag inte längre. Jag bara accepterar att det är. Någon början eller slut tror jag inte på. Logik kan inte förklara det jag ser när jag blickar ut i naturen. Logik kan inte förklara en människa som driver med sig själv. Logik kan inte förklara en människa som blir plågad av sitt samvete. Jag behöver heller inte förklara utan accepterar att vi bara ser toppen på ett isberg. Därunder finns det stora omedvetna, det ofantliga och det verkligt fantastiska.
Eckhart Tolle skiljer på den psykologiska tiden och klocktiden. Klocktiden är ett hjälpmedel som vi behöver snegla på litegrann. Detta för att livets praktiska inslag ska fungera, t.ex. att gå till tandläkaren. Men har du någonsin:
- Upplevt något utanför nuet?
- Känt något utanför nuet?
- Gjort något utanför nuet?
- Tänkt något utanför nuet?
Svaret är självklart, eller hur? Ingenting har någonsin hänt i det förflutna, det har hänt i nuet. Ingenting kommer någonsin att hända i framtiden, det kommer att hända i nuet.
Det förflutna är ett minne som finns lagrat i intellektet från ett tidigare nu. Framtiden är ett påhittat nu genom att vi låter intellektet göra en så kallad projektion eller projicering. Det enda som är verkligt och levande är nuet. Om vi lever i dåtid eller framtid blir vi bleka versioner av oss själva eftersom vi tappar närvaron och kontakten med vårt innersta väsen. Vi missar också alla fantastiska ögonblick som äger rum precis framför näsan på oss.
Självklart kan vi just nu befinna oss i en miljö vi inte vill vara i och att vi därför gör en förändring med tro om att nästa nu ska vara ”bättre”. Men alltför ofta blir intellektet besatt av framtiden som en flykt från ett otillfredsställande nu. Vi tror att frälsningen finns där framme om vi bara gör ditten och datten, om vi får det där jobbet eller träffar den där partnern. På samma sätt flyr vi ibland in i dåtiden, spolar tillbaka bandet, och tror att allting hade varit guld och gröna skogar om vi bara agerat på ett annat sätt, eller sagt några ord på ett annat sätt, den där dagen för tre år sedan.
Men vi är redan framme. Paradiset är här och nu. Om du inte tror mig, gå ut och sätt dig på en klipphäll i skogen. Tiden är en illusion. Det enda som finns är nuet.
