Jag vill prata med någon på banken eller på tågbolaget, men det är svårt. Till slut får man dock tag i någon att prata med. Än så länge. Men krafterna som verkar puttar oss människor längre och längre ifrån varandra. Tydligen ska jag helst chatta med någon någonstans därute i cyberrymden, om det ens är en människa och inte en AI-robot (artificiell intelligens). Alternativt ska jag navigera mig fram i en telefonkö med 77 val för att förhoppningsvis landa in i en standardprocedur där man inte upptar någons tid genom att förklara sitt specifika ärende och, gud förbjude, behöva få skräddarsydd hjälp. För övrigt drar ju t.ex. banken ner på både lokalkontor och öppettider. De vill helt enkelt inte ha besök och sitta ner människa tillsammans med människa.
Mobiltelefonen gör oss såklart nåbara. Den gör också att vi kan ringa efter hjälp om olyckan är framme. Men måste vi vara nåbara hela tiden. Vad gör det med oss som människor när vi hela tiden är uppkopplade? Och om ett fåtal liv förloras eftersom vi inte kan ringa 112 omedelbart vid en olycka, vad finns i andra vågskålen som skänker människan värde och närvaro genom att någon mobiltelefon inte finns med i bilden?
Före mobiltelefonens era ringde man hem till någon och blev då ofta ”tvungen” att byta några ord med en annan person först innan luren räcktes över till den man sökte. Det blev ofta ett kort samtal, men ändock ett samtal. Meddelanden via telefonen kan vara mysiga. Absolut. Men ibland blir det långa romaner som borde varit ett klassiskt telefonsamtal istället. Det blir lätt en distansering och risken för missförstånd ökar eftersom bandbredden är låg. Jag förstår att mobiltelefonen kan vara nyttig som ett verktyg. Men den äger oss lika mycket som vi äger den.
Min erfarenhet är att 9 av 10 annalkande konflikter undviks genom att sitta ner mittemot en person och föra ett gott samtal där man lyssnar på varandra. Där man verkligen lyssnar på varandra, d.v.s. inte bara låter den andra prata i väntan på att man själv ska få säga sitt. I andra hand funkar också telefonsamtal ofta bra. Då hör man nyanser i röstläge, pauser etc. men går miste om det medvetna och omedvetna kroppsspråket.
Vart tog det levande och goda samtalet vägen? Även bland politikerna har det dessvärre skett en förflyttning. Vi vågar inte längre samtala om ideologier utan det handlar i stor utsträckning om överenskommelser och att analysera olika möjliga urvattnade, intetsägande utspel via hemliga popularitetsundersökningar. Jag saknar Olof Palme något oerhört. En människa som rakt ut till hela världen kunde säga ”dessa satans mördare”.
Kanske borde någon (…) starta en verksamhet som heter just ”Det levande och goda samtalet”. Temat skulle kunna vara att lämna mobiltelefonen hemma och bege sig ut i skogen några dagar för att leva enkelt på utsidan men stort på insidan. Kanske i en stuga med möjlighet att göra upp och samlas kring en lägereld med samtal om ideologi, själen, mening etc. Vad vet jag? Kanske en idé för någon (…) att ta tag i som balans till rådande människonatur och samhällsklimat.
