Du vet den där rösten som ständigt pratar inuti huvudet. Den som aldrig är tyst och ibland bara maler på fastän vi helst skulle slippa den. Vem är det som pratar därinne egentligen? Och varför?
Vad kommer först, känslan eller tanken? Well, jag hävdar att det beror på situationen. Om jag är närvarande, d.v.s. uppslukad av nuet, kommer livet med alla dess situationer att medföra att känslotillstånd uppstår i mig. Därefter kan det hända att jag börjar reflektera, d.v.s. att tanken kommer efter känslan. Men jag kan också låta tankarna börja fara runt i huvudet på mig om vad som skulle kunna inträffa i framtiden eller älta det som varit. Detta kan på så vis skapa en känsla av exempelvis oro i mig. Då är alltså scenariot tvärtom, tanken kommer före känslan. Men det första scenariot är baserat på verkliga livet, det andra är påhittat.
Den där rösten inuti huvudet kan vara positiv. Men dessvärre är positiva tankar flyktiga för många av oss, ungefär som att skriva något i sanden på stranden vilket snart kommer vara utraderat. Negativa tankar tenderar att få långt större utrymme. De maler och vi vrider och vänder på det som hänt och det som riskerar att hända. Om någon kritiserar oss på ett sätt som vi tar åt oss av som negativt så rispas det in i sten. Varför är det så?
Jag läser en del av Eckhart Tolle och han har en poäng i att en god idé är att ställa sig utanför/ovanför den där rösten och inte identifiera oss med den. Betrakta den istället. När du betraktar den skapar du en separation och inser att rösten inte är du. Sedan kan man med nyfikenhet gå vidare och fundera på varför rösten låter som den gör.
Om rösten finns därinne och maler är medvetenhet första steget på vägen mot närvaro. Närvaro är att vara ett med det som är (helheten) i varje ögonblick. Då finns inget utrymme för förpestande tankar om dåtid eller framtid (ofta oro). Dåtidens ögonblick är överspelade och framtiden är enbart ett påhittat nu genom att intellektet spelar oss ett spratt (projicering).
