Vad ska du bli när du blir stor är en fråga som vuxna ställer till barn. Även vuxna skojar ibland till det om sig själva och nämner något de ska bli när de blir vuxna.
Vi strävar efter att bli än det ena, än det andra. Det ska ske en förflyttning från A till B. Men det är oftast i det yttre; större, starkare, rikare, mer titulerad, få fler likes och dylikt. Tänk om vi redan är framme i det yttre landskapet? Tänk om paradiset ligger vid våra fötter i varje ögonblick? Den verkliga resan kanske sker på insidan? Att ens blicka inåt kan vara oerhört skrämmande. Den inre resan, vandringen, är inte enkel men på något sätt är den vacker trots svårmodet man till och från kan drabbas av.
Under uppväxten och vidare upp i ålder bygger vi lätt, både medvetet och omedvetet, på oss en rustning. Kulturen präglar oss men vi skyddar oss också baserat på situationer, händelser och relationer som vi möter. Någon gång i livet kanske vi sedan kommer till insikt att vi inte ska någonstans. Att vi redan är framme. Att det handlar om att bli den man innerst inne är genom att avbli det som lagts till. Är det lätt? Absolut inte. Det kan handla om djupt rotade mönster och försvarsmekanismer. Men det är så befriande att göra släppet eller åtminstone börja plocka bort någon bit av oket som tynger oss utan att vi kanske är medvetna om det.
Vem vet vad som blir kvar när vi avblir oss själva. Kanske blir vi barn på nytt?
