Kebnekaise

Har du någon ”bucket list”? Själv kan jag inte säga att jag har någon, men någonstans har jag ändå sedan länge känt att jag vill vandra upp på toppen av Kebnekaise. Efter att Amelia dansat in i mitt liv lade jag fram ett litet förslag till henne…

Vi började med att ta oss till Kiruna, och pausade där ett dygn, varefter vi hoppade på bussen en och en halv timme till Nikkaluokta. Från Nikkaluokta började vi vandra kl 12 och landade in på Kebnekaise fjällstation kl 20. Packningen på ryggen låg på någonstans 15-18 kg varför det var riktigt skönt att ta av grejerna och hoppa ner i sängen. Men vilken miljö att vandra i! Magisk miljö med höstfärger och blå himmel.

Dagen efter blev en vilodag med lite kortare vandring runt fjällstationen och rekande inför toppturen. Så kom sedan dagen då vi skulle vandra upp till toppen. Antingen väljer man den östra leden som involverar bergsklättring under ledning av guide eller den längre västra leden där man vandrar längs markeringar efter eget huvud. Vi valde det senare. Klockan 05:57 gav vi oss iväg och 7 timmar senare nådde vi toppen efter 9 kilometers vandring och 1400 höjdmeter. Landskapet och upplevelsen var magnifik. Att vädret visade sig från sin bästa sida gjorde inte det hela sämre. Nollgradigt, blå himmel med värmande sol och i princip vindstilla på toppen händer inte varje dag. Jag hade nästan hela vägen bara en tunn underställströja på mig på överkroppen.

Väl på toppen stannade vi en halvtimme och sög in atmosfären på 2100 meters höjd samtidigt som vi fyllde på reserverna med en portion frystorkad mat. Vi levde på frystorkat och nötter/bars/choklad under hela vistelsen förutom en kväll när vi lyxade till det med mat på fjällstationen. Därefter tog vi 7 timmar på oss, precis som på uppvägen, för att ta oss ner och tillbaka till fjällstationen. När mörkret föll vid halv nio tog vi de sista stegen. Efter att ha stupat i säng tog vi dagen efter helikopter från fjällstationen till Nikkaluokta för vidare färd hemåt. Den tidigare vandringen på 8 timmar reducerade helikoptern till en resa på 7 minuter…

Att vandra upp på Kebnekaises topp är ingen ”walk in the park”. Det är ett evigt stenröse med stenar i olika storlek som man behöver kryssa sig fram över och vid sidan av i brant sluttning. Någon snäll stig eller dylikt är det inte tal om. Upp mot toppen blir det ett snölandskap med sina utmaningar. Stundtals är det snarare klättring än brant vandring. Det sliter på kroppen och en olycka lurar alltid runt hörnet. Själv stupade jag raklång när vi skulle trippa på stenar och korsa en fors varför det roliga höll på att ta slut innan det börjat. Amelia, din kropp gjorde ont, stundtals var du rädd och som om det inte vore nog åkte du på en förkylning också. Ändå tog du det steg för steg i ditt tempo och med ett fantastiskt pannben. Jag är så imponerad! Allting känns så naturligt när vi är tillsammans. Du förstår mig och lockar fram mitt innersta. Tack!

En vis man sa:

Den enda insikt man får på bergets topp är den man tar med sig dit.

Vi kan kämpa i varje steg, skrapa knäna, trilla, ställa oss upp igen och efter stor möda ta oss till toppen. Ett annat alternativ är förstås att åka helikopter. Vilka insikter som uppstår inom oss på vägen upp, och när vi från toppen reflekterar över vägen upp, är förstås till fullo formade av vårt förhållningssätt och våra val.