Ofta betraktar vi ordet fåfänga som en självupptagenhet, en överdriven omsorg, av utseendet. Men fåfänga avser inte bara utseende utan också anseende. Ibland kan tanken slå mig att fåfängans riktning är att den ökar med tiden, i takt med hur normerna i samhället ser ut med sociala medier etc. Samtidigt inser jag hur lätt det är att trampa snett, att tro att någonting är annorlunda i grund och botten när det i själva verket endast är verktygen som ser annorlunda ut. När jag läser flera hundra år gamla böcker blir det tydligt för mig att grundtonen är densamma. Intet nytt under solen med andra ord.
Fåfängan tar ett osynligt grepp om oss och låser fast oss. Vi kan inte leva ut som fria människor med oändlig potential att blomstra. Vi går omkring med olika fotbojor i form av rädslor för att:
- betraktas annorlunda
- inte se ut som skönhetsidealet
- inte vara populär
- åldras
- inte umgås i ”rätt” sällskap
- inte idrotta på en viss ”nivå”
- ha ett arbete av låg ”status”
- etc.
Det är oerhört jobbigt att bära dessa bördor. Stundtals är det förstås inte jobbigt alls. Då är det en dans på rosor, en klang-och-jubel-fest. Men förr eller senare kan vi inte distrahera oss med aktiviteter längre utan det där djupare inom oss, som inte vill vara tyst, börjar komma åt oss. Alternativt blir vi ofrivilligt av med något av attributen ovan. För en ha-människa blir det som att en arm huggs av. För en vara-människa däremot har ovanstående ingen betydelse.
Jag säger inte att vi inte ska vårda om oss själva. Kroppen är själens tempel. Ta hand om dig! Men ovanstående handlar om betraktelsen, betydelsen och självupptagenheten kring dessa attribut.
När det gäller fåfänga är det intressant att betrakta normen i samhället kring kvinnan respektive mannen. Jämställdhet är betraktelsen av kvinna och mannen som likvärdiga. Men utseendemässigt åldras många män med värdighet medan kvinnan kämpar. Det är dock lönlöst. Kriget mot åldringen kan inte vinnas. Däremot kan vi åldras på ett naturligt och sunt sätt genom att vårda både insida och utsida.
En reflektion kring hur fåfängans fängelsecell ser ut kan vara otäck. Och det kommer inte vara lätt att ta sig ut. Men jag känner av en stark befrielse hos de som lyckas.
