Världen är inget yttre ting som vi ska anpassa oss efter som någon slags offer. Istället finns världen inom oss och det är vi som formar världen. Det är som en bumerang som kommer tillbaka. Såsom du bemöter främlingen, så ter sig hela världen inom dig. Misstänksamhet och rädsla eller öppenhet och kärlek. Du kan inte få utan att ge. Inflödet bestäms av utflödet.
Det finns oändligt med stigar att vandra på med ständigt nya korsningar av livsval. Men att hålla blicken långt där framme nånstans gör att vi går miste om livet. Livet är den där självironin, fågeln utanför fönstret, samvetet som knackar på, rädslan inför att ta steget, kaffekoppen i solskenet med mera. Vi är inte på en resa, utan i en dans. Hänge dig till dansen och njut av varje ögonblick.
Inom oss bultar en oändlig potential. Släpp loss den! Pengar och att framstå som lyckad är dessvärre ofta attribut som står i vägen. Men låt oss vända på det; Du får inte ta med dig något in i nästa dimension när kroppen dör. Att ha lagt band på sig själv och låtit rädslor diktera villkoren vore synd. Det vi kallar trygghet, och det vi egentligen pratar om när vi diskuterar fram och tillbaka om vad som är bäst ur olika perspektiv och för olika personer, är rädsla. Vi vill bara inte medge det. Som någon sa till mig en gång när jag resonerade och förde fram ”logiska” slutsatser: ”Hur skulle det vara om du visade lite hjärta?”. Golvad.
Jag kan inte påstå att jag runt och bär på någon rädsla men kan ändock måla upp ett skräckscenario; Att sitta på ålderdomshemmet och ångra att jag inte vågade ta steget. Med andra ord: utforska dina möjligheter – prova vingarna – det är din stund på jorden som Vilhelm Moberg sa. Jag lovar att du inte ligger i rännstenen om tre månader.
