Häromveckan damp det ner ett brev från det kommunala bolaget som sköter vatten, avlopp och avfall. Meddelandet löd att bolaget kommer att anlita en entreprenör för hämtning av hushållsavfallet i kommunen. Detta är bara ett i raden på privatiseringar i Sverige. Ibland används också begreppet outsourcing.
Vad är det som driver denna tro på privatisering / outsourcing? Det är en närmast religiös hållning i frågan på vissa håll och kanter. Är det månne ett led i den förhäxande idén om liberalism som härjar inom svensk politik? Kapitalismen styr och ställer i världen men rent ekonomiskt är det givetvis en dålig idé att privatisera / outsourca hämtningen av hushållsavfallet. Firman som utför jobbet har vinstmarginaler och en del av skattepengarna går då rakt ner i ägarnas fickor istället för att komma viktiga samhällsorgan till gagn. Men förlusten blir i realiteten än större. Det kommunala bolaget kommer att behöva lägga tid på att beställa tjänsten och granska det som erhålls. Det blir alltså ett överlappande arbete som drar ner verkningsgraden jämfört med att ha verksamheten inom det egna bolaget.
Min känsla är att det finns en utbredd ovilja att utföra ett arbete. Då menar jag ett arbete på riktigt; ett arbete som är värdeskapande (eller åtminstone nyttigt) med betydande inslag av förädling. Upplevelsen är att fler och fler jobbar i interna snurror av byråkrati och administration; en slags kultur av Powerpointpresentationer med fina ord och pilar.
Som parallell blir antalet poliser fler men antalet som är ute i fält blir färre. Varför har vi sådan tilltro till det administrativa monstret? Varför anser vi det vara ”finare” att jobba som ”Powerpointingenjörer” än med det riktiga arbetet som gör skillnad på golvet? Eller är det rädsla det handlar om? Hursomhelst, inga rutiner och ledningssystem i världen kan rädda oss i slutändan eftersom det alltid faller ner på individers förhållningssätt, omdömen och kompetens. Förr eller senare står kejsaren naken.
