Vi har som människor många gånger svårt att förhålla oss till att allt är tillfälligt. Inget är bestående. Allt kommer till ett slut. Å andra sidan sker födelse hela tiden. Död och födelse. Natt och dag. Sorg och glädje. Det ena skulle inte existera om inte det andra fanns. Hur mycket vi än vill leva i en konstant orgasm, där vi också kan kontrollera allt och vara säkra på att vi ”har” någon eller något för all framtid, fungerar inte världen så. Om vi försöker vandra en sådan konstlad stig kommer tristessen eller livets nyck att slå till. Livet innehåller hela paletten och det är bara till att bjuda upp till dans.
Ofta kategoriserar vi både händelser och folk som bra eller dåliga. Men vad vet vi egentligen? Vi ser toppen av ett isberg. När ladan brinner ner kanske det helt plötsligt går att se månen på himlen. Dagen vi blir ekonomiskt oberoende kanske passionen och nyfikenheten rinner ur oss. Intellektet vill gärna isolera en händelse och sätta en etikett på den. Men världen är en helhet. Allting har ett samband med allting annat. Det finns en sammankoppling mellan allt och alla. Att då kategorisera något som bra eller dåligt blir inget annat än en illusion.
Hur många gånger dömer vi inte hunden efter håren? Hur många gånger dömer vi inte en annan människa? Men vad vet vi egentligen? Ungefär ingenting? Samma sak med det som händer. Vad skulle hända om vi inte dömde det som händer? Istället bara acceptera att det sker? Då är vi i samklang med det som sker och slipper det där inre motståndet som skapar den där jobbiga friktionen.
