Min upplevelse, som 43-åring, är att det klagas mer nuförtiden på att tiden inte räcker till jämfört med för ett par årtionden sedan. Det läcker i olika samtal ut mer stress samt avsaknad av balans och harmoni när det gäller arbete, familjelivet och den så kallade egentiden. Jag får inte ihop detta. Vi har ju en oerhörd teknikutveckling, samt en utvecklad tjänstesektor, d.v.s. mer hjälpmedel än någonsin för att underlätta livet.
Livet skulle kunna bestå av en balans mellan tre lika stora tårtbitar. Klocktiden på 24 timmar per dygn kan vi välja att fördela på 8 timmar umgänge/fritid/hobby, 8 timmar sömn och 8 timmar pengabringande arbete. Men av någon anledning blir det lätt en obalans här. Varför då? Tvingar någon oss? Är vi verkligen så fria som vi tror att vi är?
På både ett samhällsmässigt plan och ett individuellt plan har diskussion om sex timmars arbetsdag förts till och från under lång tid. För mig är det uppenbart att vi lätt som en plätt kan kapa bort 25 % av arbetstiden i snitt (d.v.s. två timmar per dag) utifrån hur den svenska arbetsmarknaden och företagskulturen ser ut. Vi har en förädlingsgrad som är pinsamt låg mellan ett arbetsmoment och nästa. Systemkrafterna tillåts härja fritt och det byråkratiska/administrativa monstret växer lavinartat. Det tillåts skapas interna snurror av kontrollstationer, granskningar, Powerpointvärldsmästerskap, låtsasjobb o.s.v.
När det väl brinner till och blir akut läge förändras miljön och saker och ting blir tillfälligt annorlunda. Då är det tillåtet att ”ta genvägar” och man arbetar då enligt sunt förnuft vilket innebär att man gör det som är nödvändigt. Plötsligt uppstår en förädling och den interna friktionsvärmen, som är en ren och skär förlust, blir minimal. Varför vi, inklusive företagsledningar, tillåter monstret att växa är för mig obegripligt. Är det ett sätt att skapa maktstrukturer och därmed revir för sig själv? Är det ett sätt att inte låta för mycket ljus falla på de med kompetens om kärnverksamheten?
Ge folk sex timmars arbetsdag och de kommer att prioritera bort det som är onödigt. Kvar står vi med ett roligare arbete och en mindre stressfull totalsituation. Jag lovar att inget negativt skulle komma ur detta. Det där med tid är för övrigt ett intressant fenomen där vi skulle behöva stanna upp och reflektera för att genomskåda illusionen. Även om vi av praktiska skäl behöver slänga ett getöga ibland på klocktiden är nuet det enda som är verkligt.
Ingen tvingar oss att springa i kapitalismens ekorrhjul. Mer pengar in blir lätt mer pengar ut. Upp till en viss nivå är det praktiskt och bekvämt med en viss inkomst. Men den nivån kommer tidigare än man tror. Vi blir sedan inte lyckligare av en högre inkomst. Men det är svårt att bryta sig loss från egots behov av att utmärka sig. Därutöver tenderar vi att ägna oss åt kärlek väldigt lite. Hur ofta frågar vi oss själva t.ex. vad vi älskar att ägna oss åt?
Bra och tänkvärd artikel