Den ruttna finanssektorn

Jag vill kräkas. Har precis sett en filmatisering (”The Big Short”) respektive en dokumentär (”Inside Job”) om finanskrisen år 2008. I finanssektorn ingår banker, investmentbanker och försäkringsbolag. Det är en djävulsk cancersvulst vi pratar om. Det kanske farligaste av allt är att de vill att vi ska tycka att saker och ting är så komplicerade. Allra helst vill de att vi lämnar dem ifred.

Det underbart fina Island förändrades från det genuina till det ruttna när finanssektorn tilläts växa oreglerat. Island var ett harmoniskt samhälle med oberörd miljö. Arbetslösheten var extremt låg, liksom statsskulden. År 2000 inledde sedan staten en avreglering. Detta fick katastrofala följder, först för miljön och sedan ekonomin. Företag tilläts exploatera geotermiska källor och vattenkraft. De tre största bankerna privatiserades. Finanssektorn tog över och växte lavinartat. Dessa tre banker lånade efter privatiseringen 120 miljarder dollar, ungefär 10 gånger Islands bruttonationalprodukt (BNP). Personerna i finanssektorn började därefter leva vidlyftigt och skrupellöst vilket i pressen framställdes genom lyxbåtar, privatjets, resor och företagsköp. När bankerna gick omkull år 2008 tredubblades arbetslösheten på 6 månader och finansiellt var följande ett faktum:

  • Bruttonationalprodukt (320 000 invånare): 13 miljarder dollar
  • Bankförluster: 100 miljarder dollar

Efter depressionen på 1930-talet växte USA:s ekonomi oavbrutet i 40 år utan en enda finanskris. Finanssektorn var strängt reglerad. De flesta banker var lokala företag som i lag förbjöds spekulera med spararnas pengar. Investmentbanker, som hanterade handel med aktier och obligationer, var små och privata. Delägarna i investmentbankerna satsade sitt egna kapital och var förstås rädda om det. År 1972 hade investmentbanken Morgan Stanley ca 100 anställda, nu har de ungefär 70 000 (!). På 80-talet expanderade finanssektorn snabbt. När investmentbankerna börsnoterades fick de enorma tillskott av kapital. Folk på Wall Street började bli rika. På 70-talet kunde en mäklare som handlade med obligationer behöva ta ett extra kvällsjobb för att försörja familjen. 10 år senare tjänade samma person miljontals dollar. Anledningen till detta stavas finansiell avreglering som staten tillät. Detta under inflytande av ekonomer, finansiella rådgivare och finanssektorns lobbyistgrupper (håller på att kräkas nu…). Som del av avregleringen tilläts sparbanker att investera/spela med spararnas pengar. Det tog inte lång tid förrän första kraschen uppstod där ett stort antal ”vanligt folk” förlorade sina besparingar. Föga förvånande är det alltid människan på golvet som får ta smällen.

Somliga av er kanske kommer ihåg att IT-bubblan sprack i början av 2000-talet. Investmentbankerna hade underbyggt oerhörda värderingar av diverse ”IT-bolag”. Bolagen tjänade inga pengar men vissa värderades högre än hundra år gamla och etablerade företag med stora och stabila vinster inom t.ex. tekniksektorn. Till slut sprack bubblan och vilka fick ta smällen? Infördes några regleringar eller begränsningar från myndighetshåll / staten? Skiter björnar i skogen?

När det finns stora pengar att tjäna kliar det såklart i fingrarna på människan som inte kan stå emot. Ibland har bedrägerier inom finanssektorn faktiskt lett till fällande domar också… I dokumentären lyfts fram att finanssektorn verkar kännetecknas av oproportionellt hög brottslighet. Frågan ställs varför liknande fenomen inte finns inom t.ex. tekniksektorn (Google, IBM, Apple m.fl.). Svaret som ges är att tekniksektorn är kreativ, generar värden och intäkter genom att skapa något nytt. Ridå. Men jag har ställt mig frågan tidigare på bloggen. Volvo producerar bilar. Vattenfall producerar el. Vad bidrar finanssektorn med? Egentligen? På riktigt?

För att förstå finanskrisen år 2008, och de kriser som kommer att komma, behöver vi nämna något om så kallade derivat. Dessa har tillåtits skapas de senaste årtiondena i den oreglerade finansiella världen. Derivat är värdepapper som konstrueras så att ”investeraren” (spekulanten) kan tjäna eller förlora pengar på t.ex. upp- eller nedgång i oljepriset, elpriset, bostadsmarknaden eller ett bolags konkurs. Detta innebär hävstångseffekter där en underliggande förändring kan dra med sig en lavin av påverkan. Den så kallade marknaden blir instabil trots att de som verkar i finanssektorn av någon anledning hävdar motsatsen. Derivatmarknaden omsatte redan i slutet av 1990-talet 50 000 miljarder dollar (!). År 1998 försökte en ledande myndighetsperson i USA att reglera/begränsa derivatmarknaden (handeln med derivat). Hon fick abrupt lägga ner sitt försök efter påtryckningar. Finanssektorns intäkter var helt enkelt så beroende av intäkter från derivathandel. Nu börjar vi också förstå varför en finansiell ingenjör tjänar astronomiska pengar i förhållande till en riktigt ingenjör. Som bygger broar. Till exempel.

Nu till finanskrisen år 2008. Förr i tiden, om man tog ett bolån, förväntades man betala av det på säg 30-50 år. Avbetalningarna (amorteringen) plus ränta gick tillbaka till långivaren (banken). Långivaren skötte saker och ting noggrannt eftersom det fanns en risk att inte få tillbaka pengarna om den som beviljats lån inte kunde betala.

Det nya systemet som några kreativa ”snillen” skapade innebar följande:

  1. Bostadsköpare.
  2. Långivare / banker.
  3. Investmentbanker köper bostadslånen från långivarna och kombinerar / paketerar tusentals lån (inte bara bolån utan också t.ex. billån och studielån) till ett derivat som heter ”collateralized debt obligations” (CDO).
  4. Investmentbanker betalar kreditvärderingsinstitut för att värdera CDO:erna.
  5. Investmentbankerna säljer CDO:erna till investerare / spekulanter som vill få avkastning på sina pengar.

Låneavbetalningarna (amorteringen) plus ränta strömmar alltså inte till långivaren (banken) utan till investerare världen över. Många CDO:er (”komplex” bostadsobligation) fick betyget AAA som är högsta kreditbetyg vilket gjorde de populära hos pensionsfonder som bara fick köpa säkra värdepapper. Men långivare slutade bry sig om lånet återbetalades. Varför? Därför att de sålt lånet vidare och redan fått in sina pengar. Detta ledde såklart till att man skrupellöst började låna ut pengar. Vad som helst till vem som helst. Varje lån gav pengar/provision som strömmade in på kontot. Systemet blev självklart en tickande bomb. Det fanns inget regelverk utan var fritt fram att pumpa ut lån som sedan paketerades och såldes vidare. Kreditvärderingsinstituten fick mer betalt för ett högre kreditbetyg och agerade skrupellöst hela vägen in i kaklet. En underliggande faktor var den förlovade ”fria marknaden” där tre stora kreditvärderingsinstitut konkurrerade och om du inte delade ut höga kreditbetyg fanns alltid en konkurrent som gjorde det.

Under 2000-talet ökade de mest riskfyllda / ansvarslösa lånen, de s.k. subprimelånen, dramatiskt. De snillrika finansmänniskorna såg till att kombinera tusentals subprimelån till CDO:er som av kreditvärderingsinstituten ofta gavs kreditbetyget AAA (d.v.s. högsta möjliga). Ibland bakades mer ansvarsfulla lån in i toppen av en CDO, för syns skull, men därunder låg den stora massan av lån som utgivits under vilka premisser som helst bara för att kulorna ska rulla in. Investmentbankerna föredrog subprimelån eftersom räntan, d.v.s. avkastningen, var högre för dessa. I den här vevan gick bostadspriserna spikrakt uppåt eftersom vem som helst kunde få bolån. Investmentbankerna lånade stora pengar för att köpa fler lån och skapa fler CDO:er som de sedan tjänade pengar på att sälja. Som bensin på brasan valde myndigheten under den här eran att höja skuldsättningstaket som dessa investmentbanker tillåts ha. Skuldsättningstaket reglerar hur mycket en bank får låna (skulden) i förhållande till eget kapital. Under 2000-talet gick denna för investmentbankerna från en redan osund nivå till en siffra på mellan 25-33. Detta innebar att en värdeminskning på ynkliga 3-4 % av deras tillgångar gör dem insolventa, d.v.s. skickar dem till konkursförvaltaren med alla följdeffekter världen över.

Men det fanns ytterligare en ingrediens i den här tickande bomben. Försäkringsbolag sålde mängder av derivat i form av kreditförsäkringar vid namn ”credit default swaps” (CDS). Dessa fungerar som en försäkring för de som äger en CDO (”komplex” bostadsobligation). Om en CDO fallerade så betalade försäkringsbolaget ut ersättning. Men man kunde förstås också spekulera genom att köpa kreditförsäkringar (CDS:er) utan att äga en CDO, d.v.s. spekulera att bostadsmarknaden och alla derivat kopplade till den skulle gå åt helvete. Normalt sett kan man bara försäkra det man äger, t.ex. försäkra sitt hus mot brand. I den här finansvärlden är det fritt fram för hur många som helst att köpa hur många försäkringar som helst kopplat till en enda underliggande vara. Om huset brinner ner (d.v.s. bostadslånen inte sköts och avbetalas) blir det inte bara själva husets värde som förloras utan förlusten för systemet kan bli 50 gånger större beroende på hur stor spekulationen varit med alla derivat (värdepapper) som skapats och sålts. Hävstångseffekt var ordet. Överlag fanns en uppsjö av produkter med derivat som spekulerade för/emot andra derivat och så vidare. När det gäller massförstörelsevapen använder man ordet kedjereaktion… Till slut sprack bubblan.

Här kommer det verkligt tragiska. Fantasivärlden som ”finanssnillena” skapat har dessvärre en koppling till verkligheten. Låtsasvärlden har en länk in i folks liv. När bubblan spricker, vilket den kommer att göra om och om igen, förlorar folk sina hem. De förlorar sina jobb. Folk förlorar sina besparingar och pensioner. Människor blir siffror. Varje procent ökad arbetslöshet leder direkt och indirekt till att en massa människor dör. Det som borde vara en ytterst liten stödsektor i samhället, i form av att pengar underlättar folks liv, har blivit en gigantiskt cancersvulst som satt klorna i kärnan av folks liv. Så tragiskt och onödigt.

Efter finanskrisen som fick ett abrupt slut år 2008, med alla sina bedrägerier, åkte hundratals finanschefer i fängelse, myndigheten för finanskontroll omorganiserades, regleringar infördes … skojar bara … så blev det såklart inte. Snart efter finanskrisen år 2008 rullade allting på som vanligt igen. De högsta Wall Street-cheferna tjänade hundratals miljoner dollar, precis om före kraschen. Nya finansiella ”produkter” (derivat) har också dykt upp att ”investera” i.

Sverige är än så länge bra mycket mer reglerat än t.ex. USA som utgjorde kärnan i finanskrisen år 2008. Men trenden är tydlig. Inte bara kapitalismen utan också liberalismen härjar. Människan lockas att förflytta sig, sakta men säkert, mot egoistiska och ruttna marker istället för att värna solidariska och humanistiska värden.

Vi är alla ansvariga för allt och alla.

2 reaktioner på “Den ruttna finanssektorn

  1. Fantastiskt bra sammanfattning av dokumentären. Tyvärr är det inte så enkelt för en vanlig dödlig att förstå allt detta. Jag har svårt att förstå hur ett derivat fungerar som exempelvis spekulerar i om oljepriset kommer att öka eller minska och hur det kan generera nya pengar.

    1. Du sätter fingret på en ingrediens som möjliggör de stora pengarna rakt ner i finansfolkets fickor, bedrägerier och korruption; nämligen avsaknad av transparens. Vanligt folk förstår inte förutsättningarna, hur pengarna strömmar och riskerna. Det är inte längre sedlar och mynt i fickan i kombination med ett huslån som du på 30 år betalar av till din lokala bank. Vad värre är, en ytterst liten andel av människorna på jorden sätter upp spelreglerna för finansvärlden. Övriga tvingas sugas in denna surrealistiska värld med en volym av pengar som en vanlig människa aldrig kommer i närheten av. Mycket vill har mer. Greed. Förr eller senare brister det, det gör det alltid. Då händer något av följande. Antingen går finansbolaget omkull och drar med sig en orkan av följdeffekter i folks riktiga liv som lider till svårigheter och dödsfall. Alternativt går staten in och räddar finansbolaget (finanssektorn verkar ha en särställning här…) och då får skattebetalarna stå för notan varpå folks riktiga liv påverkas då också.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.