I den västerländska kulturen finns en förkärlek för att sätta upp mål. Det är mål inom yrkeslivet, både på företagsnivå, avdelningsnivå och individuell nivå, men vi tenderar också att sätta upp mål i livet utanför jobbet. Risken är att blicken fokuseras där framme och att vi går miste om alla skatter på vår tröskel. Det blir lätt ett resultatfokus, snarare än att värdesätta ögonblicken. För mig handlar det om vägen, inte om målet.
Men även jag har ett slags mål i form av att jag vill vara i ett tillstånd av sinnesro. Vad innebär detta? Det är ett tillstånd av frid i sinnet. Men det handlar inte om att vara i en ständig orgasm. Snarare skulle jag säga att det handlar om balans och acceptans. Balans, till skillnad från jämvikt som är statiskt och dött, är något som svänger fram och tillbaka. Acceptans är att omfamna livet och inte fly.
Det finns inom buddhismen åtta världsliga dharma i form av fyra motsatspar:
njutning – smärta
vinst – förlust
beröm – förebråelse
ära – vanära
När vi är fångade i dessa par lider vi. Vi klänger oss lätt fast vid den vänstra delen av motsatsparen och flyr den högre delen. Balans handlar om att livet svänger fram och tillbaka, som en pendel från vänster till höger och tillbaka igen. Acceptans innebär en medvetenhet kring detta, att sorg behövs för att glädje ska kunna värdesättas, där vi omfamnar hela livet, även skuggsidorna.
Balans och acceptans av de åtta världsliga dharma, där vi varken klänger oss fast eller flyr, medför sinnesro. I ett tillstånd av sinnesro betraktar vi och ställer oss ovanför dessa åtta varför vi inte identifierar oss själva med dem. På så vis ger vi inte egot någon näring.
