Känslor. Det finns en mängd beskrivningar av olika känslotillstånd vi till och från befinner oss i. Men är de fristående eller hör de ihop? Går det att härleda dem bakåt till en källa?
Många skriver nog under på att längtan efter en annan människa är ett tecken på kärlek. Men skulle vi också kunna säga att omtänksamhet är ett uttryck för kärlek? Kan vi också beskriva glädjen åt en annan människas utveckling som kärlek? Går det att ta detta vidare till att nyfikenhet är ett kärleksuttryck? Till begreppet kärlek kan vi koppla solidaritet, fred, mod, drömmar, tolerans, egolöshet och harmoni.
I praktiken upplever vi också mörka känslotillstånd i livet. Att hat bottnar i rädsla är nog uppenbart för de flesta av oss. Svartsjuka bottnar givetvis i rädsla också. Hyckleri i olika former, t.ex. i syfte att göra karriär eller bli populär, har även det sitt ursprung i rädsla. Till begreppet rädsla kan vi koppla egoism, aggressivitet, feghet, mobbing, våld, rasism, lögner, ego, fasad och masker.
Kärlek är vår grundton, vårt naturliga sinnestillstånd, och vi är kärlek när vi föds. Rädslor är något vi utvecklar med tiden, beroende på miljön vi lever i, och är inget annat än ett rop på kärlek / hjälp. Men rädslan bottnar inom oss själva, i våra egna föreställningar och mönster. Det är vi själva som skapar rädslan. Vi attraherar då in element i våra liv som är fabricerade av oss själva.
Kärlek och rädsla driver oss i olika riktningar. Bloggen heter ju Se – Vilja – Våga. Att se handlar om att förstå, att bli medveten. Att vilja handlar om en längtan, en önskan, en drivkraft. Att våga handlar om modet att slutligen ta steget. Ibland upplever jag att vi människor ofta längtar bort men inte vet vad vi längtar till. Att längta bort utan att ta steget innebär att vi är blockerade av rädsla. Att längta till är kärlek.
Kärlek och rädsla är oerhört starka krafter. Vi förstår inte alltid dess ursprung. Fortfarande, fyra år efter att jag startade bloggen, är min största rädsla att sitta på ålderdomshemmet och ångra att jag inte vågade.
