En av mina favoritpoeter, Rumi, levde på 1200-talet och skrev bland annat följande dikt:
Mitt hjärta är så litet att det nästan är osynligt.
Hur kan du lägga så stora sorger i det?
Se, svarade Han. Dina ögon är ännu mindre
och ändå ser du världen genom dem.
Hur kommer det sig att vi lägger så stor tilltro till det vi ser? Egentligen kan vi utöka seendet till samtliga våra sinnen. Dessa är ju fem stycken enligt skolboken. Förutom synen har vi hörsel, känsel, lukt och smak. Dessa möjliggör att vi uppfattar saker och ting. Det handlar då om det medvetna uppfattandet. Sedan tar hjärnan vid och processar. Därefter fattar vi så kallade logiska beslut. I den viktiga reflektionen har hjärnan definitivt en roll att spela. Men dyrkandet av det logiska är häpnadsväckande.
Det finns en annan dimension, ett omedvetet sinne, ibland kallat det sjätte sinnet. Den omedvetna sidan är så mycket bredare, djupare och starkare än det medvetna. Ändock har vi i den västerländska kulturen oerhört svårt att släppa fram dessa under ytan belägna dolda delar av isberget, men också att respektera och värdesätta när en människa uttrycker tilltro till just dessa. Ibland kallar vi det intuition, ibland magkänsla och ibland att följa sitt hjärta.
Isberget fångar helheten, både på bredden och på djupet, och det sker momentant. Vi har alla ett isberg inom oss. Dessvärre stirrar vi oss blinda på toppen ovanför vattenytan. När vi upptäcker det ofantliga under vattenytan sker magi. Då kommer frågorna. Behöver vi se för att tro? Eller behöver vi tro för att se?
