Ni vet de där människorna som ”bjuder på sig själva”. De där som säger något avväpnande som man känner igen sig i, de där som skiter i vad som är politiskt korrekt, de där som säger sin hjärtas mening. Varför tycker vi så mycket om dem?
Motsatsen är vanligare. Att vi lägger band på oss själva och gömmer oss bakom en mask. Det handlar inte om att synas och höras i mittpunkten på en fest. Jag pratar om samtalet med grannen, gruppmötet på jobbet, dialogen med den andra föräldern vid fotbollsplanen och så vidare.
Att inte släppa fram sig själv kan bero på djupt rotade mönster från samhällskulturen och uppväxtmiljön. Men olika rädslor finns också närvarande på ett mer direkt plan. Ibland anar vi ett läckage mellan in- och utsida hos en annan människa. Vi kan inte alltid sätta fingret på det men vi känner att något inte stämmer. Fasaden är inte lika med den som finns på djupet. Exempelvis blir detta tydligt bland politikerna som ibland slår knut på sig själva på ett tragikomiskt sätt.
Släpp fram dig själv! Ju mer du visar av dig själv, desto fler ringar på vattnet bildas och ju mer finns det att älska.
