När vi mäter tillståndet hos mänskligheten ser siffrorna bra ut. Barnadödligheten minskar, antal offer i krig minskar, inkomsterna ökar, bruttonationalprodukten ökar och sist men inte minst ökar medellivslängden. Men siffror är bedrägliga. Det finns som bekant lögn, förbannad lögn och statistik.
Medelvärden och medianer är luriga. De senaste årtiondena i USA har den rikaste procenten medborgare tredubblat sina inkomster medan den fattigaste hälften fortfarande är lika fattiga. Tittar vi på det förlovade landet lagom vid namn Sverige finner vi analoga klyftor i samhället. Två olika stadsdelar i en och samma stad (Stockholm) har en medellivslängd som skiljer sig 18 år (!).
Medellivslängden har faktiskt sjunkit de senaste åren i både Storbritannien och USA. All vetenskap, teknikutveckling, mindre fysiskt slitsamt liv och läkemedel lyckas inte väga upp ökande dödsfall som härrör till psykisk ohälsa. Graden av självmord samt dödsfall via alkohol och droger ökar i världen.
När jag ser bilder från när jag var liten, d.v.s. på 70- och 80-talet, var människor ute och gjorde sin röst hörd. Svensken var ute och protesterade, t.ex. när skolan kommunaliserades från att tidigare varit statlig. Att se mängder av folk ute på gatorna i Sverige, skanderades politiska budskap, känns numera avlägset. Tyvärr. Kanske har arenan flyttat in i cyberrymden.
Det som gör mig bekymrad är att vi inte verkar tänka, reflektera och ifrågasätta. Vi åker bara med och köper det som matas till oss. Kanske är en bov i dramat att det känns som att vi har mindre tid än någonsin, trots att det borde vara tvärtom med all utveckling av hjälpmedel som skett inom tekniska prylar och tjänstesektorn. Livet rusar förbi oss på utsidan istället för att livet lever i oss.
Det finns kapitalism, skola, NATO och ett aldrig sinande antal ämnen. Men var är det balanserade och färgsprande samtalet? Var är det egna tänkandet? Var är utmanandet och ifrågasättandet? Har vi blivit döda fiskar som flyter medströms? Bekymrad räcker faktiskt inte som ord. Detta gör mig inte bara upprörd utan rädd på riktigt.
Ibland skriver jag en debattartikel/insändare i Hallands Nyheter. Förra veckan publicerades denna: ”Vapenskrammel leder till vapenskrammel”
