Så heter en serie på SVT som nyligen sänts och som ligger uppe på SVT Play. Den är oerhört allvarlig men uppbyggd på ett sinnrikt sätt med intervjuer blandat med sarkasm. Just sarkasm och ironi är humor i min smak.
Första avsnittet handlar om kommunaliseringen som beslutades i riksdagen 1989. Skolan var dessförinnan statlig. Jag kan gissa att argument fördes fram i stil med att de lokala behoven lättare skulle kunna följas och mötas på ett individuellt sätt om huvudmannen är kommunen istället för staten. Göran Persson var skolminister och den som drev igenom reformen. Sedermera blev han först finansminister och sedan statsminister. Bland lärarna blev det ramaskri och när beslutet skulle fattas strejkade tusentals lärare utanför riksdagshuset. Kritiken var kraftfull och det varnades för konsekvenser i form av att skolans likvärdighet, elevernas kunskap och lärarnas status skulle bli sämre. Hmmm… Varför genomfördes ändock ”reformen”? Ett erkännande får vi nog aldrig men svaret stavas sannolikt pengar. I vanlig ordning. Genom att smeta ut en stor förestående neddragning i budgeten på Sveriges 290 kommuner kunde staten slinka undan. Visste ni förresten att en lärare på 1960-talet hade en månadslön på samma nivå som en riksdagsledamot. Nu tjänar läraren hälften av riksdagsledamoten…
Sedan togs friskolereformen upp i avsnitt två med tillhörande vinstjakt där miljarder kronor ramlat ner i fickorna hos ägarna till friskolorna. Sverige är världsunika i det här avseendet med att dela ut en skolpeng per elev som sedan kan förvaltas på olika sätt.
Därefter tog det tredje avsnittet upp 1994 års läroplan. I denna ändrades styrningen för lärare mot att de skulle handleda elever till att själva söka kunskap. Det som ibland kallas katederundervisning blev omodernt. Som ett brev på posten ökade klyftorna och de elever som inte har lätt för egna initiativ och inlärning halkade efter.
Fjärde avsnittet avhandlar betygssystemet som bytts ut några gånger sedan jag själv började i skolan. På högstadiet användes sifferbetygen 1-5 med en fördelning kring medelbetyget 3. Därefter fick jag under gymnasiet uppleva icke godkänd (IG), godkänd (G), väl godkänd (VG) och mycket väl godkänd (MVG) där absoluta kriterier, istället för relativa, användes som måttstock för betygsättning. Nuförtiden är betygssystemet fortfarande absolut men med bokstäverna A, B, C, D, E och F där det sistnämna är underkänd. Kunskaperna har minskat men betygen har ökat, vi har med andra ord en betygsinflation. Vad värre är; elever kategoriseras och knockas ut i form av att de är underkända och inte behöriga för vidare studier.
Näst sista avsnittet handlar om digitaliseringen. Det verkar vara ett mantra att eleverna ska bekanta sig med elektronisk/digital utrustning utan att innehållet har någon större betydelse. Parallellt med en massa kostnader för att skaffa surfplattor, datorer och programvara samt laga utrustning har personer såklart insett att de kan starta företag och sälja tjänster till kommunerna inom det som kallas Edtech. Hur skolmiljön påverkas av denna digitalisering behöver nog inte denna blogg kommentera ytterligare…
Slutligen i sjätte avsnittet ska mordet klaras upp. Det finns ett antal misstänkta. Någon enskild utpekad mördare blir det dock inte tal om utan istället förs ett resonemang kring konsekvenserna av ständiga förändringar, t.ex. i samband med politiska val var fjärde år. Det blir ingen kontinuitet. Tålamod är som bekant en dygd och kvalitet byggs upp under lång tid.
För mig är det emellertid uppenbart att det finns två mördare: dels kapitalismen och dels ansvarslösheten där det blivit fult att sätta gränser och skilja på vuxna och barn.
