Just nu läser jag en bok som kretsar kring en person som arbetar med att sköta en hiss i ett bostadshus med ett antal våningar med lägenheter. Hissen är gammal och sköts manuellt med ett slags gasreglage. Vid första anblick handlar det om att hämta upp de boende och köra dem till bottenplanet eller till sitt eget våningsplan. Därutöver ingår städning/putsning av hissen och nån gång ibland lite mer omfattande underhåll.
Någon i bostadsrättsföreningen inser att pengar kan sparas på att automatisera hissen. Genom att installera ett system som via knapptryckningar tar de boende dit de vill kan pengar sparas genom att lönekostnaden uteblir. Efter omröstning blir beslutet att genomföra denna åtgärd.
Denna strävan mot / krav på vinstmaximering, effektivitet och nytta återfinns i så många sammanhang i samhällskulturen. Mot denna står medmänsklighet, värme och värde. Den som sköter hissen har under många år lärt känna de boende. Han känner dem kanske bättre än de känner sig själva. Ett ”God morgon!”, ett leende, en hjälpande hand går inte att mäta eller sätta pengar på. Han bygger broar mellan människor. Bara att lyssna, utan att säga ett ord, är värdefullt.
Nästa gång någon vill rationalisera, effektivisera, robotisera eller tjäna mer pengar har vi ett val att göra. I slutet av dagen är det de val vi gör som definierar oss som människor.
