Ett gott liv innehåller balans. Balans mellan att kravla i gyttjan och att vara en fågel uppe i himlen. Ena stunden där nere i skiten och andra stunden där uppe i det oändliga. Eller kanske båda samtidigt?
Dessvärre tenderar vi att sjunka längre och längre ner i gyttjan och tappa perspektivet. Vi sätter oss själva i ett fängelse där vi irrar runt innanför murarna. Ofta formade av uppväxtmiljö och rådande samhällskultur. Begränsningen av oss själva börjar med att vi tappar tron. Tron på det oändliga, det magiska, det gudomliga.
Jag älskar uttrycket ”att göra släppet”. Det handlar om att ta steget på insidan och som sedan brukar leda till att saker och ting förändras på utsidan. Det är lika häftigt varje gång en människa inser att de vandrar fram och tillbaka innanför fängelsemurar och helt sonika river skiten. Ibland utan några planer på vad som komma skall. Bara att nuläget är osunt och kvävande. Så jävla vackert varje gång någon tar steget.
Karin Boyes dikt ”Ja visst gör det ont” (när knoppar brister) är brutalt pricksäker. Resan fram till att steget tas är jobbig, inget snack om saken. Men känslan när man väl tar steget är obeskrivlig. Därefter kan ibland tvivel skölja över en, med grogrund i någon slags rädsla, men jag hävdar att vi ångrar inte steget vi tog. Vi ångrar steget vi inte vågade ta. Steget är nyckeln till frihet och till en större värld.
Ovanstående bild är från vardagsrummet där fuck you-fingret är ett ständig påminnelse om att aldrig dö och börja flyta medströms.
