Amelia och jag var bjudna på midsommarfest. Bland deltagarna finns Joanna från Polen. Vi hälsar på varandra och jag tänker inte mer på det. Senare under kvällen, när samtalen tar fart, ser hon tillbaka några timmar till just hälsningsögonblicket. Hon berättar om öppenheten hon kände med Amelia, som hon beskrev som en sol, medan hon upplevde en glasvägg mellan mig och henne.
Vi skojade om ”glasmannen” (d.v.s. jag) under kvällen och kom in på olika kulturer. Genom interaktionen med andra lär vi oss något om oss själva. Den här så kallade speglingen är en gåva. Jag är väl medveten om att jag har en inneboende stelhet. Dock är jag oerhört nyfiken på andra kulturer samt också hur betraktelsen av svensken ser ut. Det är väldigt berikande när kulturer möts, samtal expanderar och insikter samt världsbild breddas.
En av mina favoritförfattare heter Theodor Kallifatides. Han växte upp i Grekland men har sedan bott i Sverige i många år. Min upplevelse är att han känner sig rotlös. Han känner sig varken hemma i Sverige eller Grekland. I en av sina böcker beskriver han att det grekiska språket innehåller ett negativt ord som beskrivning av en person som vill hålla omgivningen på en armlängds avstånd. I Sverige är detta någon slags grundhållning… Jag berättade om detta på midsommarfesten och Joanna instämde. Inte bara det grekiska sättet att vara på, utan också det polska, är annorlunda jämfört med det svenska.
Dagen efter skrattade vi hjärtligt när det var dags att skiljas åt. Sedan gav vi varandra en lång och innerlig kram. Glasmannen var borta. Åtminstone tillfälligt.
