När jag tänker tillbaka på de gånger jag varit ute i skogen och gått på stigar inser jag hur väl det speglar livets vandring. Eller rättare sagt; hur väl det speglar min egen syn på, och strävan mot, en god livsvandring. Dessvärre är jag sällan i skogen…
På skogsstigen är fokuset på den omedelbara närheten; på blåsipporna som tittar fram, på rötterna som riskerar att sätta krokben, på fågelkvittret som hörs så oerhört tydligt i tystnaden och lugnet.
Kontrasten kan inte vara större jämfört med ekorrhjulet vi alltför ofta springer i. En värld där vi aldrig är avkopplade utan ständigt uppkopplade i en aldrig sinande ström av… ja vadå egentligen? Och dessutom denna målfokusering, både på och utanför jobbet. Jag säger ingenting om att sätta upp mål av typen att ta körkort eller ge ut en bok. Men om vi fäster blicken långt där framme på ett så kallat mål riskerar vi att missa alla skatterna på vår tröskel. Och i mål kommer vi aldrig. Om vi lyckas passera mållinjen, som vi själva målat upp, inträder tomheten. Tänkande av typen ”om jag bara tar mig dit blir allt bra” eller ”när jag gjort ditten och datten ska jag koppla av på riktigt” är illusioner. Det finns ingen början, inget slut, ingen resa. Allt är förgängligt, inget består. Rädsla får oss att krampaktigt försöka frysa saker och ting från deras naturliga rörelse. Kärlek är att vara följsam.
Bitterhet över det förlutna eller oro för framtiden för oss bort från närvaron och in i en illusion som är både dimmig, destruktiv och bortkastad. Allt handlar om vägen. Processen här och nu. Mitt padelspelande är förstås ett banalt exempel, men ändock; När jag spelar padel är resultatet sekundärt. Det primära är sättet som spelet sker på. Samspelet med ens medspelare är givetvis A och O, men jag går också ofta ut barfota på gräsmattan med racketen i handen. Sen tränar jag på olika rörelser och slag. Jag är en riktig nörd. Ibland tar jag någon lektion också. Processen som sagt var…
Livet är en dans. Lägg vägen medan du går!
