Filosofen Nietzsche beskriver tre förvandlingar av anden; hur anden blir till kamel, kamelen till lejon och lejonet slutligen till barn. Ibland använder vi begreppet uppvaknande för att beskriva en slags medvetenhet. Det handlar då om en medvetenhet om att livet inte utgörs av kött och blod, stål och betong samt pengar och tillväxt. Istället inträder en tro på enheten, att allt och alla hänger samman och det gudomliga livet.
Kamelen är en symbol för att vi pliktskyldigt trampar på led i en safari. Det finns antingen en omedvetenhet eller en medvetenhet i kombination med rädsla. Kanske betraktar vi oss själva som fria men vid en djupare anblick är vi fångade i systemet. Vi är slavar.
Vid något tillfälle kan en känsla av uppror att börja gry inom oss. Vi känner lågan inom oss och går i strid med ett slentrianmässigt beteende där vi upplever en begränsning och ofrihet i världen. Världen ska upplysas och omedvetenheten utrotas genom stora och omvälvande steg. Lejonet ryter.
Någonstans kan sedan kampen mellan rätt och fel, ont och gott, mörker och ljus att börja gråblekna istället för att vara svartvitt. Toleransen för att vi bara är skrupna människor infinner sig. Det blir oviktigt att visa att man har rätt. Ansvaret för allt och alla är fortfarande ett rättesnöre men en insikt uppstår om att kampen i sig är en fångenskap. Kampen innebär en separation som innehåller en massa objekt istället för subjekt och enhet. Plötsligt blir det uppenbart att upplevelsen är skapad av oss själva, att kriget är ett krig med oss själva. Världen blir såsom vi väljer att betrakta den. Sakta men säkert börjar en nyfikenhet och lekfullhet att skönjas. Små trådar och tidigare obetydliga upplevelser blir värdefulla. I det lilla ryms det stora. Barnet inom oss träder fram.
