Den 8 mars gick Sveriges dåvarande statsminister Magdalena Andersson ut och sa nej till NATO-medlemsskap. Ett sådant skulle destabilisera säkerhetsläget. Ett par veckor senare hade hon rättat in sig i ledet och drev nu istället på för ett medlemsskap i NATO.
Med svindlande hastighet blev det aktuellt att gå med i NATO. Vet vi, som valt våra politiker, vad detta innebär? Har vi ens tagit en titt på kartan och konstaterat hur militäralliansen NATO med sina 30 medlemsländer, vari USA ingår, geografiskt ser ut i förhållande till Ryssland? På temat hoppas jag innerligt att Ukraina inte använts som en spelpjäs i västs ambitioner och sedan blivit offrade.
Nu verkar det inte finnas någon gräns för hur mycket krypande som äger rum för att nå det där NATO-medlemsskapet. Ett medlemsskap som medför att Sverige ger upp sin alliansfrihet och istället i praktiken blir nickedocka åt USA. Det finns också fler länder i kitteln som vi borde ta avstånd ifrån, inte hoppa i säng med. Vi vrider och vänder på något som är unket och försöker betrakta det från en viss vinkel i hopp om att det inte ska se så illa ut.
Nyligen röstade riksdagen igenom den nya utlandsspionerilagen (bara Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot). Den som avslöjar ett allvarligt brott, som utförts av ett land som ingår i samma organisation som Sverige (t.ex. NATO) riskerar upp till 8 års fängelse. Där försvann en viktig del av yttrandefriheten, grävande journalistik och visselblåsarfunktion. Konstigt nog har detta till stor del passerat under radarn utan något större liv och stoj. Undrar varför…
Sverige hade kunnat gå i bräschen för en nedrustning i världen men väljer nu att investera i fortsatt splittring. NATO-medlemmar förväntas årligen lägga 2 % av bruttonationalproduktion (BNP) på så kallade försvarsutgifter. I Sveriges fall innebär detta över 100 miljarder kronor per år. Lobbyisterna inom militärkapitalismen jublar förstås. Samtidigt är svenska skolan på väg käpprätt åt helvete och det enda som räknas är skolans ekonomiska resultat på sista raden. Så oerhört tragiskt.
Vi vrider och vänder ofta på saker och ting, ibland rakt igenom ruttna, med hjälp av olika ”logiska” argument. Hjärnan är expert på detta och vi distraherar oss från den sanna och ansvarsfulla vägen. När hjärnan har kommandot hamnar fokus på delarna. Men hjärtat går inte att lura. Hjärtat ser helheten och förr eller senare får vi en påminnelse från djupet av oss själva.
