Min upplevelse är att i den västerländska kulturen klangar ordet ”kaos” starkt negativt. Samtidigt har ordet ”ordning” någon slags positiv klang. Hur hänger det ihop med att Henry Brooks Adams (1838 – 1918) skrev:
Kaos föder ofta liv medan ordning föder vanor.
Det finns en riktning mot att ordningen ökar. Människan blir mindre och mindre människa och mer och mer robot. Samhället blir smalare. Om man inte är inne i den trånga mittfåran blir man betraktad som annorlunda eller till och med diagnosticerad med någon bokstavskombination. Tänk om det är tvärtom, tänk om det är robotarna i mitten som borde ha en bokstavskombination?
Om jag ska spinna vidare på ämnet brukar jag landa in i följande:
Ovissheten plågar oss men vissheten kväver oss.
Här kommer västerlänningens dilemma. Vi är rädda för det vi inte kan kontrollera. Samtidigt dör vi sakta men säkert när vi har kontroll på allting. Ett symtom på riktningen i samhället är den ökande byråkratin i form av gigantiska kontrollapparater som är själadödande och begränsar den artistiska friheten hos människan. Systemkrafterna breder ut sig som cancer och frågan är om de inte ätit upp österlandet också (finns det ens längre?).
Ett gott liv pendlar mellan kaos och ordning. Det blir aldrig statiskt. Däremot innebär rörelsen att det är i balans. Precis som en ångare som kränger fram och tillbaka i sin tuffande färd över havet. Men människan i samhället av idag är inte i balans. Det råder kraftig slagsida mot ordning. Kaoset är nästan utraderat.
Vad händer om vi släpper taget?
