Att vara i nuet. Hur många gånger har man inte hört det? Och hur svårt är det inte? Tankarna seglar ju lätt iväg mot framtiden eller dåtiden. Just där ligger problemet – att tankarna kommer in, dominerar och sätter agendan istället för att vara ett redskap att plocka fram vid vissa tillfällen.
När vi släpper tid och rum mår vi fantastiskt bra. I mitt fall händer det t.ex. när jag är på dansgolvet, stämningen ligger rätt i luften och jag är helt uppslukad av någon skön gammal 80-talshit. Eller när jag bloggar. Eller när jag undervisar. Jag misstänker också att många av oss känner oss otroligt levande när vi åker den där karusellen på Liseberg. Varför då? Jag tror att svaret är att vi befinner oss i nuet. Det finns inga tankar, varken på framtid eller dåtid, utan vi bara är. Absorberade av nuet.
Det är klart att vi kan hamna på en sjunkande båt eller i ett brinnande hus. Men normalt sett finns inget farligt i nuet. Det bara är. Däremot, om vi börjar låta tankarna skena, det är då ohälsan kommer som ett brev på posten. Själv spolar jag sällan tillbaka bandet och ältar dåtiden, däremot glider tankarna ibland in i framtiden. Men det är ju bara illusioner som hjärnan skapar genom att vi gör projektioner. Tanken, med hjälp av hjärnan, har en roll att spela, inte minst i den viktiga reflektionen. Men när vi tappar kontakten med nuet och förflyttar oss till framtid eller dåtid – då kommer ångesten och negativa tillstånd.
Att vara i nuet ska emellertid inte förväxlas med att undvika jobbigheter (läs sanningar) genom att distrahera sig via en massa aktiviteter. Då sätter vi livet på paus och det passerar framför ögonen på oss utan att vi är i kontakt med det. Det är precis som att kissa på sig; det blir varmt en stund i början, sedan kommer verkligheten ikapp och det blir förr eller senare kallt och obehagligt.
Så frågan blir: Hur tappar vi tid och rum utan att göra det via en distraktion som egentligen bara är ett tidsfördriv för att slippa kontakten med vårt innersta väsen?
