Sverige har sin beskärda del av historia med krig. Men Napoleonkrigen och ytterst Fälttåget mot Norge, som avslutades 1814, är de senaste krigen Sverige deltagit i. Därefter har Sverige varit alliansfria i 209 år.
Igår röstade riksdagen ja till ett medlemsskap i NATO. Enbart Vänsterpartiet och Miljöpartiet röstade emot. Det som nu står emellan Sverige och medlemsskap i NATO är Turkiet och Ungern som utgör de två NATO-länder som ännu inte sagt ja.
North Atlantic Treaty Organization (NATO) har 30 medlemsländer och av dessa har hittills 28 sagt ja till Sveriges medlemsskap. I mina ögon är NATO ett sätt för USA att legitimera sin imperialism. Sverige kommer att bli ett värdefullt förkläde för USA. Jag undrar om våra folkvalda vet vad de ger sig in på. Att kasta bort 209 års alliansfrihet lika snabbt som en vindflöjel vänder sig när riktningen på vinden ändrar sig är svårsmält.
Om de folkvalda gör tillräckligt med våld på sig själva och kryper tillräckligt i smutsen kanske Sverige når det där medlemsskapet. Vad vi då förbinder oss att göra och vad som tillåts ske på svensk mark står nog skrivet i stjärnorna för de flesta av oss. Obegripligt att ett sådant här beslut inte behöver föregås av en folkomröstning. Jag förstår dock varför politikerna inte verkat för en sådan…
Slutligen har vi också förstås det där med det ekonomiska. Sveriges bruttonationalprodukt (BNP) är ca 5 600 miljarder kronor. NATO:s medlemsländer förväntas lägga 2 % av BNP på försvaret. I Sveriges fall innebär det 112 miljarder kronor årligen. Men 2 % av BNP innebär också 9 % av statens utgifter. Så ca en tiondel av statens utgifter ska läggas på artilleri, robotsystem, stridsvagnar etc. Samtidigt är svenska skolan på väg käpprätt åt helvete.
Jag saknar Olof Palme. En politiker med övertygelse och ideologi som uttryckte och kämpade för vad han kände i själ och hjärta. Som statsminister sa han rakt ut i ett tal:
”… att dessa satans mördare får hålla på …”
