Ett liv i balans rör sig mellan ordning och kaos. För mycket ordning är ett dött läge. Likaså innebär för mycket kaos ett dött läge eftersom allt bara studsar omkring huller och buller. Dessutom är ett jämviktsläge däremellan också ett dött läge. Jämvikt är statiskt vilket medför att det är både förutsägbart och utan rörelse.
VARA-människan rör sig fram och tillbaka i livets flöde. Mötet med en blomma innebär en upplevelse och sedan fortsätter rörelsen. Det finns aldrig något begär efter att äga och kontrollera. Inget ögonblick är det andra likt. Ibland i ett mer ordnat tillstånd, nästa i ett mer kaosartat. Men det ena eller det andra får aldrig överhanden. Det uppstår alltid en naturlig kraft som återställer antydan till överdrift åt något håll.
HA-människan, däremot, är slav under sitt ägande. Att förlora sitt jobb, titel, kunskap, höga lön, förmåga, prestation, make/maka eller villa är samma sak som att kapa av en arm. Mötet med en blomma innebär att begäret knackar på att plocka upp den och göra den till sin.
Det är starka samhällskrafter som skapar kraftig slagsida åt HA-sidan. När det gäller frihet pekar vi gärna finger åt andra kulturer som vi upplever är mindre fria. Men frågan är vem som är mest fri egentligen? Lever vi livet fullt ut eller tvingas vi vandra i vissa led av marscherande soldater? Bara att vara medveten om fångenskapen är en dygd. Om man sedan har modet att ta det röda pillret (Matrix…) öppnas en annan värld; den riktiga världen, inte illusionen, och den världen kan vara skrämmande. Priset kan vara skuld, skam och människor som drar sig undan. Skuld för att ta steget och skam för att vara den man innerst inne är. Man är man sann mot sig själv blir också alla relationer sanna och agnarna kommer att skiljas från vetet. Priset är alltså bara en del av illusionen, d.v.s. det är vi själva som lägger oket på våra axlar. Med andra ord är det helt och hållet upp till oss själva att slänga av oss oket och ta ansvar för livet.
