Det här är inget inlägg som handlar om enskilda individer/par utan om samhället som helhet.
Summerad fruktsamhet är medelvärdet av antal barn som varje kvinna föder under sin livstid. Detta mått är i Sverige just nu nere på rekordlåga nivåer: 1,47. I sammanhanget bör nämnas att en hel del länder ligger ännu lägre, såsom Spanien och Italien.
För att upprätthålla befolkningsstorleken krävs att varje kvinna i genomsnitt föder 2,1 barn. Så matematiken är enkel; Utan invandring skulle många länder, inklusive Sverige, gå ner i befolkningsstorlek. Och det i en relativt snabb takt.
Det går givetvis att diskutera de fallande siffrorna gällande barnafödande som konsekvens av jämställdhet i form av kvinnors möjlighet till utbildning, arbete och ekonomisk ersättning vid föräldraledighet. Dessutom går barnafödande upp och ner kopplat till hur snabbt eller långsamt de ekonomiska hjulen snurrar (hög- och lågkonjunktur). Men jag anar något annat här:
hjärta, känsla, meningsfullhet, solidaritet och liv
får stå tillbaka för
hjärna, tanke, status, oberoende och materialism
och det påverkar både vår längtan efter barn och vår fertilitet.
För 30 år sedan var jag tonåring och jag upplevde ett annat samhälle. Det var fullt av liv. Vad hände därefter? Och än mer viktigt: Varför blev det så?
