På sistone har jag tänkt en del på hur livet och samhället var när jag var liten. Det där med minnen är ju lurigt, men jag ser en tydlig förändring. Då fanns solidaritet, krav och ideologiska samtal. Nu finns jaget samt rädslan för att sätta krav och vara ”sträng”. Avsaknaden av ansvarstagande är uppenbar och en massa kompromisser och floskler innanför åsiktskorridoren dominerar.
Min upplevelse är att vi förr ägnade mer tid åt att engagera oss i föreningsliv, fest, naturen och sängkammarliv (vi vet också att fler barn föddes då per invånare). Numera kretsar så mycket kring jobbet och sociala medier, samtidigt som vi har en massa modern teknik i form av mobiltelefon, elbilar, robotgräsklippare och artificiell intelligens (AI).
Människan isolerar sig från varandra och naturen (läs liberalism) och slavar under köp och sälj i konsumtionssamhället (läs kapitalism). Samtidigt har vi skapat en gigantisk administrativ apparat (läs byråkrati). Balansen mellan djup och yta har kantrat till kraftig slagsida mot yta. Helhet (d.v.s. bildning) har bytts mot delar. Den analoga musiken är ersatt av den digitala. Varför blev det så här?
Samhället vi konstruerat har blivit komplext. Vi springer runt i en labyrint och livet passerar framför ögonen på oss utan att vi uppfattar det. Trots alla apparater som ska vara tidsbesparande är upplevelsen att vi har mindre tid än någonsin. Livet levs i en allt högre hastighet. Komplexiteten och hastigheten urholkar oss och stressen tar kål på oss.
Visdom är att plocka bort. Träd efter träd. Till slut kommer skogen att framträda. Livet är enkelt. Egentligen.
Frågan vi alla bör ställa oss: Är jag lycklig?
