Jag läser Fjodor Dostojevskij och han skriver:
Jag har till exempel en vän … Så fort denne herre står i begrepp att företa sig något börjar han högtravande och nogsamt förklara för er precis hur han måste handla enligt förnuftets och sanningens lagar. Och inte nog med det: hänfört och entusiastiskt kommer han att lägga ut texten för er om de sanna, normala, mänskliga intressena: hånfullt kommer han att klandra de kortsynta dumbommar som varken förstår sitt eget bästa eller dygdens verkliga innebörd. Och så – exakt en kvart senare, utan någon som helst plötslig utifrån kommande anledning, endast påverkad av någonting inom honom som är starkare än alla hans intressen – gör han en total oväntad helomvändning och handlar tvärt emot allt det han själv talat sig så varm för, tvärt emot förnuftets lagar och tvärt emot den egna nyttan, ja, kort sagt, tvärt emot allt. Jag vill skynda mig att påpeka att min vän är ett kollektivt typfall och att det därför är litet svårt att skylla på honom ensam. Men nu närmar vi oss kärnpunkten, mitt herrskap: är det inte så att det i själva verket finns något som för nästan varje människa är dyrbarare än hennes allra högst värderade nyttofaktorer …
Låt oss aldrig sluta vara människor i alla växande ekonomiska, byråkratiska och avhumaniserande strukturer. Släpp lös oförnuftet!
