Att ta vara på livet

Jag lyssnar på radion i bilen. Oftast blir det P1 eftersom jag snabbt tröttnar på det höga tempot och enformigheten på låtarna på de kommersiella kanalerna. Jag vet inte bakgrunden utan kommer direkt in i en intervju eller berättelse av en för mig okänd kvinna. Hon berättar om att hon sa upp sig från jobbet för att istället göra det hon älskar. Jag uppfattade det som att hon fortfarande tjänar de pengar hon behöver, åtminstone tillräckligt utifrån att rätta mun efter matsäck, men att hon viger sitt (arbets)liv åt något hon brinner för. Vidare nämner hon också värdet i att komma ut i naturen.

Wilhelm Moberg skriver i romanen ”Din stund på jorden” från 1963:

”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! … Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”

Kvinnan i radion berättade att hon stannade kvar några år för länge på sitt jobb. Ett jobb som var tryggt på alla sätt och vis. Men tryggheten är förrädisk. Den blir lätt kvävande och själadödande. Och inga materiella ting i världen, eller titlar, eller partner med ett visst utseende, eller fina familjen på sociala medier kan råda bot på det.

Vad är verklig trygghet? I mina ögon är det att leva i sanning och vara fri i hur man förhåller sig till saker och ting, framförallt ens förhållningssätt till normer och myter (d.v.s den rådande berättelsen i samhället). Kan jag t.ex. gå ut och sätta mig själv på ett café i min hemstad? Eller uppstår en sorts skam och att jag känner mig uttittad? Vidare, hur pass nära, eller långt ifrån, lever jag jämfört med hur jag hade levt om vi tar bort pengar ur ekvationen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.